Med sinnesnärvaro som en kassler

Den som ändå låge, sa han som satt på sängkanten.
Ungefär så känner jag efter heldag med häst, sadel och grimma.

Hällde frysta hallon i teet innan. I onsdags hade jag saft i teet. Vilken rafflande vecka det har varit.

Nu: raggsockar, blanda-läget på Spotify, filt, dubbelhaka, mjukisbyxor, samhällskunskap. Och så lite krydda.

Åt nyss av den förbjudna frukten. Alltså en nöt, tandställningen till trots. Så medan jag sätter blodkant på tillvaron, kan ju ni kanta tillvaron med sättet. 
Once upon a time hade jag grova paint-skills.



Lägg märke till att det är svårt att efterlikna samtliga av dessa djurs läten. Försökte nyss och lyckades bäst med sälen. Det skulle förvisso kunna bero på att min farfars far var just säl.
Så att det ligger i generna menar jag.

You can leave your hat on


Ungefär sådär kan det se ut när pappa, jag och syster har sångstund. (Har för övrigt inte tagit bilden. Eh, som att det inte var fullkomligt uppenbart.)

Jag har upptäckt Joe Cocker och jag finner det förvånansvärt tillfredsställande att knapra på råa snabbmakaroner. Lite kuriosa sådär i brist på annat att säga. 

Har två funderingar:
  1. Varför blir tuggummin ibland så hårda att man efter ett tag får kramp i käken av att tugga dem, medan de andra gånger urartar i sås?
    och
  2. Vad i hela friden är det med akustiken i badrum? Den slutar inte briljera.
Är så trött. Är så mätt. Nu ska jag kissa. Hejdå.

Ett udda spektrum

Om man är blond, färgar sitt hår mörkt och sedan ångrar sig, så kommer följande med 100 procents garanti inträffa: det går åt helvete.

Sedan i juni har mitt hår varit igenom hela spektrumet av besynnerliga och oacceptabla färger. Jag tänkte göra en kronologisk resa i bilder av händelseförloppet här, men jag insåg att jag har varit alldeles för duktig på att fly kameror, så att de som man så fint säger intressantaste kulörerna är knapert dokumenterade. Chockorange , askgrå, mossgrön samt utväxt är hur som helst ord som osökt får mig att tänka på mitt hår. Det kan ha varit den finaste perioden i mitt liv då storebror temporärt bytte ut mitt namn mot "morotsflickan".

Trots fyra månader av hånfulla nyanser och ominösa räddningsförsök, så vidhåller jag att jag är meant to be brunhårig. Precis som med det där att jag egentligen är italienare och lever på 70-talet.




Nu ska jag klippa mig och skaffa ett jobb. Eller åtminstone läsa lite historia och rensa i min Hiroshima –45-artade garderob.

Cykelincidenter och sånt

Jag tycker om hårda päron. Jag hittade nyss en påse med med hårda päron. Jag delade ett päron i oändligt många delar för att mätta hela Jerusalems befolkning. Oj, nej, så var det ju inte. Låt mig börja om:
Jag delade päronet i fyra delar och tänkte äta det till mellanmål, men det visade sig vara en svårare operation än väntat. Jag hade för stunden glömt att jag är i endast-flytande-föda-veckan. Endast-flytande-föda-veckan är veckan precis efter att tandläkaren har justerat tandställningen.
Jag är ätit upp päronet nu.
Jag blöder i munnen nu.

Idag hade vi politisk debatt klockan halv 9 fastän vi vanligtvis börjar 12.45, sådana tillfälligheter gör mig verkligen varm i själen. Sedan sjöng Frida och jag stämsång i arbetsrummet och vi hade ett litet skolval. Trevligt det i brist på riktig rösträtt.

Nu till hufvudhändelsen. Jag blev nermejad av en bildörr när jag cyklade på västra esplanaden. Där låg jag ohjälpligt mitt på gatan och skämdes cirka lagom mycket. Såhär drygt två veckor efter händelsen har det skäligen respektabla blåmärket på låret försvunnit.

Andra saker värda att nämna är att jag för första gången på fyra månader har en acceptabel hårfärg, att jag håller på att konvertera till dansk samt att jag ska festa på Emma med bacon imån. Nej, tvärtom var det visst.

En skvätt alltid lika seriös poesi kanske?


RSS 2.0